Vad ska det krävas?

Från O.P. Cóndor, kapitel 12 "Isabelle":

”Alltså... inte rasistisk eller så men dessa juggar och albaner är kriminella hela bunten”
”Hallå? Det var ju bara på skämt.”
Att de inte visste bättre. Hon förstod bara inte känslolösheten i deras sätt. Förstod de inte att det verkligen sårar människor djupt, att ständigt, från alla håll och kanter, behöva påminnas om att man inte ”riktigt” tillhör? Att man inte ”riktigt” duger? Så många gånger hon hade blivit kallad för ”neger”, ”nigger”, ”svarting” och blivit bedd att ”sticka hem till Afrika” till svenska vänners, och släktingars, totala tystnad. Så många gånger hon hade fått stirra ned i marken och skämmas. Skämmas för att hon hade ”fel” hudfärg. Att stå ut med kusinernas ständiga ”hon är adopterad” som förklaring till chockade vänners reaktion när de märkte att någon i Johansson-släkten var svart.

Det var därför hon började umgås med människor i samma situation istället. Det kändes säkrare, helt enkelt. ”Utlänningarna” stod upp för varandra, och det var väl självklart egentligen. De visste ju hur det var. Hon kunde vara helt säker på att om någon sade någonting i närheten av hennes nuvarande vänner, skulle de allihop, utan minsta tvekan, reagera. Hon visste till exempel att människor som Alexander, Ovidiu, eller hennes pojkvän Daniel, alla skulle bli alldeles till sig om någon sade någonting sådant till henne.

Självklart var fortfarande en del av hennes kompisar inte ”av invandrarbakgrund”, men de var annorlunda än de människor hon umgicks med i tonåren. Det var öppna och beresta människor som hon kom bra överens med, som Peter ungefär. Människor som sett världen och uppskattade andra kulturer och traditioner, som omfamnade dem och inte som tog avstånd från dem. Människor som ofta pratade ett flertal språk. Övriga kompisar var ”invandrare” eller ”andra generations invandrare” som de nuförtiden stämplades till.

Om det nu var så att människor ärvde sin ”invandrargrad” i generation för generation nedåt, såsom det ju tycktes verka att allmänheten tyckte, varför beskrevs aldrig kungabarnen som ”till hälften utlänningar”. Det var de ju. Det hade varit någonting! ”Prinsessan Madeleine, med invandrarbakgrund, var i Göteborg idag...”, tänkte hon ironiskt. ”Jo, säkert!”.

Henrik Larsson, Martin Dahlin, Yksel Osmanovski, Kennedy Barkicioglü, Babbis Stefanidis, Pablo Piñones-Arce, Zlatan Ibrahimovic, alla hade hon någon lyckats fotografera på olympiastadion och alla var de svenska fotbollshjältar ”fast med invandrarbakgrund”. ”Vad ska det krävas? Vad ska man behöva göra för att få vara svensk, punkt slut?” Hon avbröts i de alltmer ilskna tankarna av mobilens signal. Hon lade ned fotografialbumet och sträckte sig efter mobilen i handväskan på golvet.

Med tanke på artiklarna kring Jimmie Åkessons utspel i DN och aftonbladet, så kändes den här texten relevant idag.