Det visar sig, enligt den här artikeln, att man i Sverige äter mest godis i Världen. Föga förvånande, skulle jag vilja säga som levt här sedan barndomen och sett mina vänner äta godis nästan varje dag.
Själv föråt jag mig på godis som liten och är less på det. Jag äter väldigt sällan och köper ALDRIG själv, utan tar ibland om tjejen ställer fram. Jag skulle nog aldrig komma på tanken att handla just godis. Chips, nötter o övriga snacks handlar jag dock en del.
Nej, detta är resultatet av den idiotiska "Lördagsgodis"-polycin, som precis som Systembolaget, enbart leder till att folk proppar i sig när de äntligen får möjligheten. Istället för att ta lite då o då tar man en hel påse på lördagen... precis som man gör med vin o spritflaskor.
Idiotiskt.
fredag 30 oktober 2009
fredag 23 oktober 2009
Minnen
Ur Epilogen i O.P. Cóndor
En gång för ganska länge sedan, under tiden jag studerade statsvetenskap, gick en ung svensk man, tillhörande moderata ungdomsförbundet, fram till mig när jag stod och rökte utanför ingången till universitetet. Han hade hört att jag var från Chile och ville diskutera diktaturen med mig. ”Det var ett intressant ekonomiskt samhällsprojekt Pinochet utförde i ditt land”, var det första han sade till mig. Vi hade aldrig talats vid tidigare. Jag tittade bara på honom och tog lugnt ett bloss från min cigarett. ”Ja... om man bortser från att det fick offras en del människor, så räddade han ju landet från kommunismen!”, fortsatte han med ett leende på läpparna. Jag svarade inte.
I mina ögon är människor som ens kan tänka sig att säga någonting sådant antingen fruktansvärt ignoranta, eller totalt känslolösa och därmed lika mycket värda som de odjur som utförde tortyren. Vilket av dem det än är, är de i alla fall inte värda ett svar. Jag fimpade min cigarrett i förtid, vände mig om, öppnade dörren och gick sedan in utan att ha sagt ett enda ord. Han stod som chockad, med vidöppna ögon, kvar och tittade efter mig.
Jag vet inte om det han sökte var att visa att han minsann kunde ha kontroversiella åsikter, såsom många unga politiker-wannabes tenderar att göra, eller om han bara försökte göra klart för mig att han kände till diktaturen i Chile och dess inflytande på ekonomin. Jag minns fortfarande den svidande känslan i bröstet, och hur svårt jag hade att förstå hur han kunde fälla en sådan kommentar. ”Det är ok. Han är lyckligt ovetande, han vet inte vad han säger”, lugnade jag mig själv och gick vidare i korridoren. Jag tror inte att denna person insåg då, att medan han antagligen redan nästa dag glömt bort att han fällt denna kommentar, så är dessa ord någonting jag kommer att minnas resten av mitt liv.
Ett annat starkt minne är från gymnasiet, när alla började kallades till mönstring. Jag, som fortfarande var chilensk medborgare vid den tiden, skulle slippa göra den svenska militärtjänsten. Vid förfrågan svarade jag dock kaxigt att jag aldrig någonsin skulle göra militärtjänsten, även om jag haft svenskt pass, för att jag avskydde militären och aldrig någonsin skulle kunna bära deras uniform utan att börja kräkas. Mina vänner tittade på mig som om jag vore galen. Många av dem hade spenderat de senaste sex månaderna på att träna upp sig inför mönstringen för att få ett bra resultat, så jag blev jag kallad för feg och lat. Den enda förklaringen de kunde hitta till mitt förakt mot militären var nämligen att jag var rädd att inte göra bra ifrån mig på en mönstring. Jag orkade inte förklara.
”Men... är inte det bara ett gäng kommunister?”, frågade min arbetsgivare på mitt sommarjobb i Ronneby. Han tittade på mig med avsmak, talade med en nedvärderande stämma och refererade till att jag hjälpte till på Amnesty Internationals insamlingar på torget. Jag var sexton år vid tillfället.
En gång för ganska länge sedan, under tiden jag studerade statsvetenskap, gick en ung svensk man, tillhörande moderata ungdomsförbundet, fram till mig när jag stod och rökte utanför ingången till universitetet. Han hade hört att jag var från Chile och ville diskutera diktaturen med mig. ”Det var ett intressant ekonomiskt samhällsprojekt Pinochet utförde i ditt land”, var det första han sade till mig. Vi hade aldrig talats vid tidigare. Jag tittade bara på honom och tog lugnt ett bloss från min cigarett. ”Ja... om man bortser från att det fick offras en del människor, så räddade han ju landet från kommunismen!”, fortsatte han med ett leende på läpparna. Jag svarade inte.
I mina ögon är människor som ens kan tänka sig att säga någonting sådant antingen fruktansvärt ignoranta, eller totalt känslolösa och därmed lika mycket värda som de odjur som utförde tortyren. Vilket av dem det än är, är de i alla fall inte värda ett svar. Jag fimpade min cigarrett i förtid, vände mig om, öppnade dörren och gick sedan in utan att ha sagt ett enda ord. Han stod som chockad, med vidöppna ögon, kvar och tittade efter mig.
Jag vet inte om det han sökte var att visa att han minsann kunde ha kontroversiella åsikter, såsom många unga politiker-wannabes tenderar att göra, eller om han bara försökte göra klart för mig att han kände till diktaturen i Chile och dess inflytande på ekonomin. Jag minns fortfarande den svidande känslan i bröstet, och hur svårt jag hade att förstå hur han kunde fälla en sådan kommentar. ”Det är ok. Han är lyckligt ovetande, han vet inte vad han säger”, lugnade jag mig själv och gick vidare i korridoren. Jag tror inte att denna person insåg då, att medan han antagligen redan nästa dag glömt bort att han fällt denna kommentar, så är dessa ord någonting jag kommer att minnas resten av mitt liv.
Ett annat starkt minne är från gymnasiet, när alla började kallades till mönstring. Jag, som fortfarande var chilensk medborgare vid den tiden, skulle slippa göra den svenska militärtjänsten. Vid förfrågan svarade jag dock kaxigt att jag aldrig någonsin skulle göra militärtjänsten, även om jag haft svenskt pass, för att jag avskydde militären och aldrig någonsin skulle kunna bära deras uniform utan att börja kräkas. Mina vänner tittade på mig som om jag vore galen. Många av dem hade spenderat de senaste sex månaderna på att träna upp sig inför mönstringen för att få ett bra resultat, så jag blev jag kallad för feg och lat. Den enda förklaringen de kunde hitta till mitt förakt mot militären var nämligen att jag var rädd att inte göra bra ifrån mig på en mönstring. Jag orkade inte förklara.
”Men... är inte det bara ett gäng kommunister?”, frågade min arbetsgivare på mitt sommarjobb i Ronneby. Han tittade på mig med avsmak, talade med en nedvärderande stämma och refererade till att jag hjälpte till på Amnesty Internationals insamlingar på torget. Jag var sexton år vid tillfället.
tisdag 20 oktober 2009
Vad ska det krävas?
Från O.P. Cóndor, kapitel 12 "Isabelle":
”Alltså... inte rasistisk eller så men dessa juggar och albaner är kriminella hela bunten”
”Hallå? Det var ju bara på skämt.”
Att de inte visste bättre. Hon förstod bara inte känslolösheten i deras sätt. Förstod de inte att det verkligen sårar människor djupt, att ständigt, från alla håll och kanter, behöva påminnas om att man inte ”riktigt” tillhör? Att man inte ”riktigt” duger? Så många gånger hon hade blivit kallad för ”neger”, ”nigger”, ”svarting” och blivit bedd att ”sticka hem till Afrika” till svenska vänners, och släktingars, totala tystnad. Så många gånger hon hade fått stirra ned i marken och skämmas. Skämmas för att hon hade ”fel” hudfärg. Att stå ut med kusinernas ständiga ”hon är adopterad” som förklaring till chockade vänners reaktion när de märkte att någon i Johansson-släkten var svart.
Det var därför hon började umgås med människor i samma situation istället. Det kändes säkrare, helt enkelt. ”Utlänningarna” stod upp för varandra, och det var väl självklart egentligen. De visste ju hur det var. Hon kunde vara helt säker på att om någon sade någonting i närheten av hennes nuvarande vänner, skulle de allihop, utan minsta tvekan, reagera. Hon visste till exempel att människor som Alexander, Ovidiu, eller hennes pojkvän Daniel, alla skulle bli alldeles till sig om någon sade någonting sådant till henne.
Självklart var fortfarande en del av hennes kompisar inte ”av invandrarbakgrund”, men de var annorlunda än de människor hon umgicks med i tonåren. Det var öppna och beresta människor som hon kom bra överens med, som Peter ungefär. Människor som sett världen och uppskattade andra kulturer och traditioner, som omfamnade dem och inte som tog avstånd från dem. Människor som ofta pratade ett flertal språk. Övriga kompisar var ”invandrare” eller ”andra generations invandrare” som de nuförtiden stämplades till.
Om det nu var så att människor ärvde sin ”invandrargrad” i generation för generation nedåt, såsom det ju tycktes verka att allmänheten tyckte, varför beskrevs aldrig kungabarnen som ”till hälften utlänningar”. Det var de ju. Det hade varit någonting! ”Prinsessan Madeleine, med invandrarbakgrund, var i Göteborg idag...”, tänkte hon ironiskt. ”Jo, säkert!”.
Henrik Larsson, Martin Dahlin, Yksel Osmanovski, Kennedy Barkicioglü, Babbis Stefanidis, Pablo Piñones-Arce, Zlatan Ibrahimovic, alla hade hon någon lyckats fotografera på olympiastadion och alla var de svenska fotbollshjältar ”fast med invandrarbakgrund”. ”Vad ska det krävas? Vad ska man behöva göra för att få vara svensk, punkt slut?” Hon avbröts i de alltmer ilskna tankarna av mobilens signal. Hon lade ned fotografialbumet och sträckte sig efter mobilen i handväskan på golvet.
Med tanke på artiklarna kring Jimmie Åkessons utspel i DN och aftonbladet, så kändes den här texten relevant idag.
”Alltså... inte rasistisk eller så men dessa juggar och albaner är kriminella hela bunten”
”Hallå? Det var ju bara på skämt.”
Att de inte visste bättre. Hon förstod bara inte känslolösheten i deras sätt. Förstod de inte att det verkligen sårar människor djupt, att ständigt, från alla håll och kanter, behöva påminnas om att man inte ”riktigt” tillhör? Att man inte ”riktigt” duger? Så många gånger hon hade blivit kallad för ”neger”, ”nigger”, ”svarting” och blivit bedd att ”sticka hem till Afrika” till svenska vänners, och släktingars, totala tystnad. Så många gånger hon hade fått stirra ned i marken och skämmas. Skämmas för att hon hade ”fel” hudfärg. Att stå ut med kusinernas ständiga ”hon är adopterad” som förklaring till chockade vänners reaktion när de märkte att någon i Johansson-släkten var svart.
Det var därför hon började umgås med människor i samma situation istället. Det kändes säkrare, helt enkelt. ”Utlänningarna” stod upp för varandra, och det var väl självklart egentligen. De visste ju hur det var. Hon kunde vara helt säker på att om någon sade någonting i närheten av hennes nuvarande vänner, skulle de allihop, utan minsta tvekan, reagera. Hon visste till exempel att människor som Alexander, Ovidiu, eller hennes pojkvän Daniel, alla skulle bli alldeles till sig om någon sade någonting sådant till henne.
Självklart var fortfarande en del av hennes kompisar inte ”av invandrarbakgrund”, men de var annorlunda än de människor hon umgicks med i tonåren. Det var öppna och beresta människor som hon kom bra överens med, som Peter ungefär. Människor som sett världen och uppskattade andra kulturer och traditioner, som omfamnade dem och inte som tog avstånd från dem. Människor som ofta pratade ett flertal språk. Övriga kompisar var ”invandrare” eller ”andra generations invandrare” som de nuförtiden stämplades till.
Om det nu var så att människor ärvde sin ”invandrargrad” i generation för generation nedåt, såsom det ju tycktes verka att allmänheten tyckte, varför beskrevs aldrig kungabarnen som ”till hälften utlänningar”. Det var de ju. Det hade varit någonting! ”Prinsessan Madeleine, med invandrarbakgrund, var i Göteborg idag...”, tänkte hon ironiskt. ”Jo, säkert!”.
Henrik Larsson, Martin Dahlin, Yksel Osmanovski, Kennedy Barkicioglü, Babbis Stefanidis, Pablo Piñones-Arce, Zlatan Ibrahimovic, alla hade hon någon lyckats fotografera på olympiastadion och alla var de svenska fotbollshjältar ”fast med invandrarbakgrund”. ”Vad ska det krävas? Vad ska man behöva göra för att få vara svensk, punkt slut?” Hon avbröts i de alltmer ilskna tankarna av mobilens signal. Hon lade ned fotografialbumet och sträckte sig efter mobilen i handväskan på golvet.
Med tanke på artiklarna kring Jimmie Åkessons utspel i DN och aftonbladet, så kändes den här texten relevant idag.
lördag 17 oktober 2009
Den tillåtna rasismen
Har nyligen läst artikeln om SD i dagens aftonbladet, där Lena Mellin påpekar Jimmy Åkessons lögner. Det är givetvis föga förvånande att han ljuger. Hela partiet bygger på lögner och överdrifter som fungerar utmärkt som bränsle till smygrasism-gnistorna i svenska stugorna runtom i landet.
All ära till Lena som lyfter fram det i ljuset (ännu en gång), men jag tror problemet egentligen ligger i att människor känner varandra för dåligt. Segregationen är för stor och man umgås bara med människor som har samma bakgrund (vare sig det är klass eller etnisk sådan).
Sverige förfaller långsamt men säkert till ett otryggt, ovälkomnande samhälle med större och större klassskillnader. Det sorgligaste av allt är att svenska befolkningen verkar tycka det är helt ok.
Nu blir det ju som på TV! Äntligen, eller hur?
All ära till Lena som lyfter fram det i ljuset (ännu en gång), men jag tror problemet egentligen ligger i att människor känner varandra för dåligt. Segregationen är för stor och man umgås bara med människor som har samma bakgrund (vare sig det är klass eller etnisk sådan).
Sverige förfaller långsamt men säkert till ett otryggt, ovälkomnande samhälle med större och större klassskillnader. Det sorgligaste av allt är att svenska befolkningen verkar tycka det är helt ok.
Nu blir det ju som på TV! Äntligen, eller hur?
fredag 16 oktober 2009
Vad boken handlar om i stort
Rafael, en ung journalist i diktaturens Chile har kommit i kläm med den styrande militärregimen. Trots motståndsrörelsens varningar om att hans liv är i fara, att han vet för mycket, vägrar han envist fly landet. Det visar sig att han snarare än han anat får ta konsekvenserna av sitt beslut.
Trettio år senare får svensk-chilenaren och helsingborgaren Alexander ett mystiskt paket hemlevererat. Ett paket vars innehåll visar sig kunna avslöja djupt begravda hemligheter som på något sätt har med hans bortgångna farmor i hemlandet att göra. Han bestämmer sig till slut för att återvända till Chile i jakt på mer information. Vad Alexander inte vet är att det finns vissa som vägrar se dessa hemligheter bli kända, människor som tänker göra allt som står i deras makt för att se till att sanningen inte kommer fram. Vad han absolut inte kunnat ana är att de har avvaktat hans ankomst.
- Vad hände egentligen med journalisten Rafael i diktaturens Chile?- Vad var det han visste?
- Vad kan vara så pass viktigt att det trettio år senare fortfarande vill tystas ned?
Följ Rafael, Alexander och övriga gestalter i en omskakande resa över tid och rum, genom ett lands mörkaste epoker fram till de nutida konsekvenserna för dess folk.
O.P. Cóndor är ett skönlitterärt verk baserat på verkliga händelser och dokumenterade vittnesmål från överlevande av den chilenska diktaturen.
Läs mer om boken på hemsidan!
torsdag 15 oktober 2009
De apatiska
I följande artikel http://www.aftonbladet.se/debatt/article5961733.ab försöker Peter Engelsöy försvara sig från Gellert Tamas kritik i den nya boken "De Apatiska"... Jag har inte läst boken än men visst får jag en känsla av att Engelsöy bara försöker släta över det hela. Jag gillar inte heller att han försöker snygga till det genom att säga:
'Jag har dessutom arbetat som konsult i 20 år på olika ungdomshem för kriminella och missbrukande ungdomar med mestadels invandrarungdomar som klientel'
Därmed har vi ännu en gång bekräftat den 'sköna bilden' av att det är invandrarna som är kriminella och problembarn. Nej, det kändes inte rätt helt enkelt.
Kommer givetvis att läsa boken!
Hoppas att O.P. Cóndor också hamnar på debattsidorna någon gång! Kanske är det någon som i framtiden försöker försvara sig mot Ricardo Canto Leyton och hans vassa penna...
'Jag har dessutom arbetat som konsult i 20 år på olika ungdomshem för kriminella och missbrukande ungdomar med mestadels invandrarungdomar som klientel'
Därmed har vi ännu en gång bekräftat den 'sköna bilden' av att det är invandrarna som är kriminella och problembarn. Nej, det kändes inte rätt helt enkelt.
Kommer givetvis att läsa boken!
Hoppas att O.P. Cóndor också hamnar på debattsidorna någon gång! Kanske är det någon som i framtiden försöker försvara sig mot Ricardo Canto Leyton och hans vassa penna...
onsdag 14 oktober 2009
Mycket bra artikel
Läste nyligen en av de bästa artiklarna jag läst på länge. "Sveket mot Söderberg" av Petter Larsson på aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/article5954682.ab
Den förste som i klartext vågar skriva det som för många av oss svartskallar är alldeles uppenbart, nämligen att rasistfröet som planterades av nydemokrater och lasermän långsamt men säkert gett frukt, med draghjälp av de "moderna folkpartisterna".
Den förste som i klartext vågar skriva det som för många av oss svartskallar är alldeles uppenbart, nämligen att rasistfröet som planterades av nydemokrater och lasermän långsamt men säkert gett frukt, med draghjälp av de "moderna folkpartisterna".
Hemsida och Eniro
Nu har jag varit flitig och mailbombat alla jag känner om hemsidan . Man får hoppas att man har några kompisar kvar efter all det här tjatandet!
Anyway, nu har jag varit och lagt till mina uppgifter på eniro ett par gånger och fått min egen webbannons! Den tänker jag givetvis använda till att propagera för boken! Så ikväll sitter jag nog och pillar med annonsen...
Anyway, nu har jag varit och lagt till mina uppgifter på eniro ett par gånger och fått min egen webbannons! Den tänker jag givetvis använda till att propagera för boken! Så ikväll sitter jag nog och pillar med annonsen...
tisdag 13 oktober 2009
Ny bloggadress!
Hej och välkomna till bloggen för O.P. Cóndor.
Det var ett tag sedan boken kom trea i Bok-SM och mycket har hänt sedan dess. Numera kan man kanske kalla sig författaren Ricardo Canto Leyton, eftersom boken ju blivit utgiven av Faun Förlag.
Jag har precis blivit klar med den nya hemsidan för boken! Den finns numera här: http://opcondor.prophp.org
Annars har den senaste tiden handlat om att välja vem skulle få recensionsex. Jag har valt att marknadsföra mig via nätet och ett gäng böcker är skickade till de stora bokbloggarna... vi får se vad det ger.
Fler inlägg kommer snart!
Det var ett tag sedan boken kom trea i Bok-SM och mycket har hänt sedan dess. Numera kan man kanske kalla sig författaren Ricardo Canto Leyton, eftersom boken ju blivit utgiven av Faun Förlag.
Jag har precis blivit klar med den nya hemsidan för boken! Den finns numera här: http://opcondor.prophp.org
Annars har den senaste tiden handlat om att välja vem skulle få recensionsex. Jag har valt att marknadsföra mig via nätet och ett gäng böcker är skickade till de stora bokbloggarna... vi får se vad det ger.
Fler inlägg kommer snart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
