Minnen

Ur Epilogen i O.P. Cóndor


En gång för ganska länge sedan, under tiden jag studerade statsvetenskap, gick en ung svensk man, tillhörande moderata ungdomsförbundet, fram till mig när jag stod och rökte utanför ingången till universitetet. Han hade hört att jag var från Chile och ville diskutera diktaturen med mig. ”Det var ett intressant ekonomiskt samhällsprojekt Pinochet utförde i ditt land”, var det första han sade till mig. Vi hade aldrig talats vid tidigare. Jag tittade bara på honom och tog lugnt ett bloss från min cigarett. ”Ja... om man bortser från att det fick offras en del människor, så räddade han ju landet från kommunismen!”, fortsatte han med ett leende på läpparna. Jag svarade inte.

I mina ögon är människor som ens kan tänka sig att säga någonting sådant antingen fruktansvärt ignoranta, eller totalt känslolösa och därmed lika mycket värda som de odjur som utförde tortyren. Vilket av dem det än är, är de i alla fall inte värda ett svar. Jag fimpade min cigarrett i förtid, vände mig om, öppnade dörren och gick sedan in utan att ha sagt ett enda ord. Han stod som chockad, med vidöppna ögon, kvar och tittade efter mig.

Jag vet inte om det han sökte var att visa att han minsann kunde ha kontroversiella åsikter, såsom många unga politiker-wannabes tenderar att göra, eller om han bara försökte göra klart för mig att han kände till diktaturen i Chile och dess inflytande på ekonomin. Jag minns fortfarande den svidande känslan i bröstet, och hur svårt jag hade att förstå hur han kunde fälla en sådan kommentar. ”Det är ok. Han är lyckligt ovetande, han vet inte vad han säger”, lugnade jag mig själv och gick vidare i korridoren. Jag tror inte att denna person insåg då, att medan han antagligen redan nästa dag glömt bort att han fällt denna kommentar, så är dessa ord någonting jag kommer att minnas resten av mitt liv.

Ett annat starkt minne är från gymnasiet, när alla började kallades till mönstring. Jag, som fortfarande var chilensk medborgare vid den tiden, skulle slippa göra den svenska militärtjänsten. Vid förfrågan svarade jag dock kaxigt att jag aldrig någonsin skulle göra militärtjänsten, även om jag haft svenskt pass, för att jag avskydde militären och aldrig någonsin skulle kunna bära deras uniform utan att börja kräkas. Mina vänner tittade på mig som om jag vore galen. Många av dem hade spenderat de senaste sex månaderna på att träna upp sig inför mönstringen för att få ett bra resultat, så jag blev jag kallad för feg och lat. Den enda förklaringen de kunde hitta till mitt förakt mot militären var nämligen att jag var rädd att inte göra bra ifrån mig på en mönstring. Jag orkade inte förklara.

”Men... är inte det bara ett gäng kommunister?”, frågade min arbetsgivare på mitt sommarjobb i Ronneby. Han tittade på mig med avsmak, talade med en nedvärderande stämma och refererade till att jag hjälpte till på Amnesty Internationals insamlingar på torget. Jag var sexton år vid tillfället.